Kommentar/ John Lapidus.

2021-11-16 13:15
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Svenskt Näringslivs propaganda kvalitetsstämplas av statlig utredning

Verkar välfärdsindustrin ha fått mer självförtroende vad gäller privata sjukvårdsförsäkringar? Kan stämma. En statlig utredning har nämligen via snåriga resonemang dragit samma omöjliga slutsats som Svenskt Näringsliv och andra brukar göra.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Kan man skriva en artikel om ett kort stycke i en annan artikel? Ja, om det stycket är så vilseledande att det inte finns något annat att göra. Ja, om det kommer från ledande företrädare för organisationen med mest makt på den nya välfärdsmarknaden. Ja, om det hänvisar till en statlig utredning som argumenterar lika ohederligt som den privata välfärdsindustrin.

Stycket är författat av Svenskt Näringslivs Anders Morin och Emma Unevik. Det återfinns i Svenska Dagbladet som en slutreplik på min och på LO-företrädarna Ulrika Lorentzis och Lisa Bengtssons repliker.

Det korta stycket innehåller så många felaktigheter att det måste återges i sin helhet:

”Nej, John Lapidus, sjukvårdsförsäkringar strider inte mot hälso- och sjukvårdslagen. Sjukvårdsförsäkringsutredningen har klart och tydligt konstaterat att det inte strider mot behovsprincipen i hälso- och sjukvårdslagen att det föreligger olika väntetidskrav i olika avtal. Detta så länge den som har det största behovet av sjukvård ges företräde till vård. Detta innebär självklart att medicinska prioriteringar ska följas och att patienter, som riskerar att försämras, får högre medicinsk prioritet, oavsett om deras vård är försäkringsfinansierad eller skattefinansierad.”

Gäller behovsprincipen?

Vad är det egentligen som står i detta stycke? Och varför är det så uppseendeväckande att det måste skrivas en artikel om det?

Det första som står i stycket är att skillnader i väntetider inte har något med behovsprincipen att göra. Om två personer har exakt samma problem – till exempel en trasig höft – spelar det ingen roll om den ene får vänta i ett halvår på vård, medan den andre får vänta en vecka på vård.

Det är förstås ett absurt påstående. Behovsprincipen är raka motsatsen, nämligen att två personer med samma behov ska behandlas på likvärdigt sätt. Det strider alltså mot behovsprincipen att den som har försäkring får snabbare tillgång till vård än den som inte har det.

Om vi läser vidare tycks författarna ändå anse att behovsprincipen ska gälla, och att ”den som har det största behovet av sjukvård ska ges företräde till vård”.

Men det är just den principen som nyss förkastats, så hur ska Morin och Unevik ta sig ur sina motsägelser?

Det går inte.

Lösa det olösliga

Men i en bisats gör Unevik och Morin ett försök att lösa det olösliga. Det är endast om patienten ”riskerar att försämras” som behovsprincipen gäller och medicinska prioriteringar ska följas.

Behovsprincipen ska alltså gälla akutvård. Om två personer får hjärtinfarkt ska de behandlas lika, men vid alla andra tillstånd ska vi ha ett system där vissa går före på icke-medicinska grunder.

Är det så det står i Hälso- och sjukvårdslagen? Syftar lagen endast på akutvård när den talar om vård efter behov och vård på lika villkor för alla medborgare?

Nej, det gör den naturligtvis inte.

Det är synd att Morin och Unevik inte vågar stå för sina åsikter om ojämlik vård, utan blandar bort korten i hopp om att ingen ska förstå vad de menar.

Intellektuellt ohederligt

Men ännu mer beklagligt är att Karin Lewins statliga utredning, via snåriga och intellektuellt ohederliga resonemang, drar samma omöjliga slutsats som Morin och Unevik:

”Utredningen kan således inte finna stöd för att vårdgivare inte får använda olika väntetider/tidsgränser för patienterna så länge den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ges företräde till vården.”

En statlig utredning har därmed kvalitetsstämplat den privata välfärdsindustrins propaganda, en propaganda som välfärdsindustrin sedan kan återanvända med förnyat självförtroende i sina debattartiklar.