Reportage.

2021-11-17 12:05
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
  • Foto: Jesper Jäger-Ärlestad
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Bygden dör – men är det på väg att vända?

Bor du i en av Sveriges 82 socioekonomiskt utsatta kommuner betalar du högre skatt – och har sämre service. ETC åkte till en av kommunerna, Högsby, där Inger Gustavsson konstaterar att bygden sakta dör. Men är utvecklingen på väg att vända?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Vi åker bil genom ett Högsby som ligger inbäddat i höstsolen. 74-åriga Inger Gustavsson, som bott här i större delen av sitt liv, pekar kors och tvärs på skyltfönster och byggnader.

– Där var ett mejeri, men det är nog ett hotell idag. Och här förstår du, låg Karlssons, det var som Ullared. Nu är det tomt och nedlagt. Det finns inte ens en skoaffär här i staden, utan då får man åka in till Oskarshamn, säger hon.

Högsby, som är en centralort i Kalmar län, var på 1960-talet och en bit in på 70-talet en blomstrande ort. Husfabriken, glasbruken och sågverken gick för högtryck. Storgatan mitt i staden präglades av affärsverksamhet; två biografer, charkuteri, radio- och tv-affärer, skobutiker och fyra blomsteraffärer. Men sedan hände något. Jag läser i en fotobok från 70-talet som Inger plockar fram.

”Under tio år hinner mycket hända, såväl lokalt som ute i världen. När 70-talet var ungt var så mycket annorlunda. Förhoppningarna var högt ställda efter ett 60-tal som tycktes lova oss en ljusnande framtid utan slut. Vår kommun fick sin del av motgångarna, Högsby tegelbruk slog igen 1971, Ruda glasbruk 1972, Beston i Berga 1977 och Björkshults glasbruk 1978.

Jobben försvann i allt snabbare takt, många fick börja pendla för att kunna bo kvar när arbetsplatsen flyttades till Oskarshamn”.

Så är det än idag. Många i yrkesverksam ålder pendlar fyra mil bort till Scanias lastbilsfabrik i Oskarshamn där det finns jobb. Andra, som Inger Gustavsson, pendlar dit för att gå till tandläkaren, köpa lite kläder och ta sig en runda på stan då utbudet är begränsat i hemorten. Enklare var det när köpcentrumet Karlssons, eller Ullared 2, som det kallades i folkmun, fanns. Det gjorde att folk faktiskt kom till Högsby från andra städer, berättar Inger.

De storhandlade, åt på den lokala restaurangen, tog en tur upp till Greta Garbo-museet. Det ena ledde till det andra. Men även Karlssons har klappat igen, så sent som för ett par år sedan, och de drygt 6 000 kvadratmeterna står tomma.

– Det var synd, det var navet i stan, säger Inger Gustavsson.

Högsby finns i periferin

Högsby är inte ensam om sina problem. I Arena Idés nya rapport ”Ett ojämlikt Sverige: Regionala socioekonomiska skillnader i Sverige” delas landet in i fyra delar, fyra Sverige.

Högsby kategoriseras som en av de 82 kommuner i landet som har störst utmaningar, de hamnar på ena sidan av spektrat under samlingsnamnet ”periferin”. På den rakt motsatta sidan finns de rika pendlingsområdena och gruvdistrikten i norr.

Gemensamt för den del som Högsby tillhör, ”periferin”, är att det sker utflyttning, finns en åldrande och minskande befolkning, begränsade jobbmöjligheter och ansträngda kommunala budgetar, som inte alltid räcker till för att finansiera de behov som finns.

Sverige dras isär

Lars Fredrik Andersson, universitetslektor, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet och en av tre medförfattare till rapporten, menar att orsaken till det de kallar ”fyra Sverige” framför allt är den regionala obalans som råder i landet. Och den går att spåra långt bak i historien.

– Den mest grundläggande förändringen som har skett är att ekonomin har gått från att vara dominerad av tillverknings­industri på 60-talet, till att krympa sakta men säkert på 80-talet och ännu mer efter 90-talskrisen. Det gjorde att sysselsättningen minskade rejält i industrin över hela landet. Men det var inget som ersatte industrierna på de platser som har problem idag. Däremot har det gått bra för exempelvis universitetsorter, för där har det uppstått nya tjänstejobb, säger han.

Utvecklingen kan i korthet sammanfattas som att industrin har gått tillbaka i sysselsättning, samtidigt som tjänstesektorn har vuxit snabbt.

– Det har dragit isär Sverige och har skapat stora regionala obalanser. De socioekonomiska skillnaderna för med sig en lång rad effekter för individen, och konsekvensen av obalansen i landet speglas ytterst i människors livschanser, menar Lars Fredrik Andersson.

– Det skapar olika förutsättningar för att människor ska kunna göra det bästa av sina liv. Att komma in på arbetsmarknaden och få en bra utbildning skiljer sig åt beroende på var man växer upp. Får man inte en lika god utbildning kommer det inte gå lika bra på arbetsmarknaden, och vi vet också att utan en bra utbildning får man inte bara en lägre inkomst, utan även försämrad hälsa, och rent krasst lever man kortare. Det skapar olika livschanser från dag ett, egentligen.

Eftersom de mest utsatta kommunerna har en snabbt åldrande och minskande befolkning är deras stora utmaning att få resurserna att räcka, konstaterar Lars Fredrik Andersson. Den stora svårigheten är att få den kommunala budgeten att gå ihop utan att urholka välfärden alltför mycket.

Men att den de facto urholkats, vittnar Inger Gustavsson i Högsby om.

– För oss som bor kvar blir det längre till allt.

Lars Fredrik Andersson menar att Sverige har ”ett jätteproblem”.

– Vi ser redan att det blir högre skatter och sämre välfärd i de mest utsatta kommunerna. De kan inte heller styra själva över hur människor väljer att flytta, det är bortom deras kontroll. På det sättet är de lite bakbundna och sitter i en ogynnsam situation, skulle jag säga.

”Jag känner lite vemod”

En dryg kvart från Storgatan i centrala Högsby, i en praktfull villa med lummig trädgård, bor Ingvar Gunnarsson. Han är tidigare journalist på Barometern och Högsby-bo sedan 60 år tillbaka.

Ingvar Gunnarsson har träffat de flesta som bor och verkar i staden under sina år som reporter, allt från företagsledare till vanligt folk. Han har, likt Inger Gustavsson, också sett hur staden med åren har tappat en del av sin glans och stagnerat.

– Jag känner lite vemod när jag går igenom stan faktiskt, säger han och syftar på de affärer som fanns en gång i tiden.

Han nämner de två skoaffärerna som låg vägg i vägg, elbutiken och tv-affären. Det som finns kvar nu är framför allt de stora matbutikerna, frisörer och begravningsbyråer.

Högsby är en av de kommuner som tog emot en hel del nyanlända under flyktingvågen 2015. Folk från Syrien framför allt, men även afghaner. Ingvar säger att det delvis har räddat befolkningssiffrorna.

– Men nu har vi ingen inflyttning. Nu är det framför allt utflyttning, suckar han.

– Det syns i föreningslivet. Vi hade en handbollsklubb som startade 1964, den är borta sedan 7–8 år tillbaka. Innebandyklubben är också nedlagd. Det är ett begränsat utbud för ungdomar. Om vi går tillbaka till 1960- och 70-talet var det mer liv och rörelse.

Flyttlasset går

I en annan del av landet, i norra Stockholm, i något som i Arena Idés rapport benämns som ”välmående storstads­region” bor Inger Gustavssons 53-åriga systerdotter Camilla Karlsson sedan många år tillbaka. Hon växte upp i grannbyn Berga ett par kilometer bort och gick på högstadiet i Högsby. Hon älskade Berga, och trivdes i den gemenskap som en mindre stad kan erbjuda. Men strax efter gymnasiet, när Camilla var 19 år, valde hon att flytta till Stockholm för arbete och studier.

– Jag tror att det fanns en vilja att fortsätta utvecklas och se nya saker. Jag vurmar för att glesbygden ska leva, men i Högsby fanns inte samma utbud av jobb. Det var också skillnad på den tiden, det fanns inga mobiltelefoner, internet hade inte kommit gång, och det fanns inga webb­utbildningar. Mycket är annorlunda idag. Men flytten gav mig vidgade vyer, och gjorde att jag lärde mig stå på egna ben, säger Camilla Karlsson.

Tiden gick, hon utbildade sig till lärare, skaffade familj i trettioårsåldern och hamnade slutligen i norra Stockholm där hon bor än idag. Familjen har i nuläget inga planer på att flytta tillbaka till Berga, men Camilla säger att hon känner stor värme för platsen hon växte upp på. Samtidigt finns det fördelar med att bo i en storstad, menar hon.

– Det är utbudet som är skillnaden. Det finns idrotts- och kulturaktiviteter och man kan gå på konserter och teater mycket enklare. Det är också lättare att gå ut och äta på restauranger utan att behöva ta sig flera mil bort. Allt är större, helt enkelt.

Hennes minnen letar sig tillbaka till Högsby. Landskapet, skogarna och insjöarna. Och Emån, det 22 mil långa vattendrag som har sin källa i Nässjö kommun och rinner genom de småländska småstäderna Eksjö, Sävsjö, Vetlanda, Hultsfred, Högsby och Oskarshamn, för att slutligen mynna ut i Östersjön. Camilla brukade promenera där som ung och paddla kanot.

– Det är min hemmiljö och där jag har mina barn- och ungdomsminnen. Det är samtidigt lite sorgligt när man vet att bageriet och andra affärer inte finns kvar idag. Det var en enorm trygghet att växa upp där eftersom alla kände alla.

Ett helt land kan leva

Sverige måste inte vara ett land uppdelat i fyra socioekonomiska zoner med väldigt olika förutsättningar, både vad gäller kommunalskatt och tillgång till service. I vårt grannland Norge ser det annorlunda ut, där har man valt att satsa på glesbygden. De har ett kommunalt skatteutjämningssystem likt det i Sverige, men betydligt mer generöst. Norges mantra lyder ”hela landet i bruk” och landet har, utöver ett kulturellt utbud, satsat pengar på kommunal service som badhus, skolor, brand- och polisstationer även på de små orter där endast ett par tusen invånare bor. Dessutom är arbetsgivaravgiften lägre ju längre bort man kommer från storstäderna, studielån kan skrivas av för dem som flyttar ut på landet, och kommunerna styr i högre utsträckning över sina naturtillgångar.

Forskaren Lars Fredrik Andersson tror att finns flera orsaker till att Norge har kommit längre än Sverige, men lyfter särskilt fram det mer gynnsamma ekonomiska läget.

– Jag tror inte att Norge har kommit undan de grundläggande processer som vi pratar om i Sverige. Även där växer städerna och färre bor på landsbygden. De haft en mer generös landsbygdspolitik och fler bor kvar på landsbygden – för att det är ekonomiskt möjligt.

Terese Bengard är verksamhetsledare för Hela Sverige ska leva, som är en partipolitisk obunden förening vars mål är att främja landsbygdsutvecklingen och skapa en bättre balans mellan stad och land. Hon är en stark förespråkare för den norska modellen och lyfter fram ett annat perspektiv. Hon säger att Sverige till skillnad från Norge vill profilera sig som ett ”urbant land”, vilket i sin tur drabbar de mindre orterna i landet.

– I Sverige handlar det om att vara attraktiv för att locka företag, människor och jobb, eller ta fram handlingsplaner för att öka inflyttningen. Samtidigt driver man från statens sida en stark centralisering, där man har lagt ner 10 000 jobb ute i landet och istället ökat på arbetstillfällena i storstäder som Stockholm. Man driver själv på centraliseringen, säger hon.

Lars Fredrik Andersson ser samtidigt tecken på att trenden är på väg att vända. Aktuell statistik visar att stortstadregionerna har slutat växa och i stället minskar i befolkning, vilket bland annat beror på skyhöga bostadspriser i kombination med att hemarbete blivit mer accepterat i kölvattnet av pandemin. En ny grön våg, av människor som söker sig till landsbygden kan skönjas.

– Det finns en möjlighet i den nya gröna vågen, framför allt för storstadsnära kommuner, säger han.

Finns möjlighet

En annan ljusglimt för att bryta den socioekonomiska segregationen menar Lars Fredrik Andersson är de stora företagsetableringarna i norr.

– Bara för tio år sedan såg det inte direkt lovande ut i de områdena.

Men Lars Fredrik Andersson menar att det inte räcker; politikerna behöver ta tag i frågan på riktigt och en ny politik behöver formuleras för att handskas med den växande geografiska ojämlikheten.

– Det kommunala utjämningssystemet måste dessutom bli bättre utformat för att minska de demografiska kostnaderna i landet.

– I de ”perifera” regionerna där folk har flyttat ut är skatterna som högst och välfärden förmodligen som sämst. Som äldre ska du inte behöva betala för att du bor på en plats som är mindre attraktiv ur arbetsmarknadssynpunkt.

I Högsby funderar Ingvar Gunnarsson över framtiden i sin hemort och hoppas att den kan komma igen. Han ser vissa tecken. Det lokala bostadsbolaget har nyligen köpt upp den gamla missionskyrkan i stan. Där finns det stora lokaler, som med lite kreativitet skulle kunna göras om till ett allaktivitetshus, tänker han.

– Det vore inte så dumt alls! Vi är gott om pensionärer här, de kunde vara där dagtid och ungdomarna på kvällstid.

Jobb via datorn

Ingvar Gunnarsson ser också den nya gröna vågen som en möjlighet.

– I dessa tider när man kan jobba bakom datorn vore det också fantastiskt att få hit tjänsteföretag. Vi vill ha hit fler människor och fler jobb, då kan det bli en positiv trend. 

Fyra Sverige

1. Storstäder, pendlingsområden och gruvkommuner. Här har många hög inkomst och kommunerna har den högsta sysselsättningsgraden och högsta nivån av politiskt valdeltagande i jämförelse med det svenska genomsnittet. De glesbefolkade kommunerna i norr har i sin tur en högkvalitativ arbetsmarknad inom gruv- och basindustri, vilket har höjt de lokala levnadsförhålladena i de områdena. Hit räknas 44 kommuner i Sverige.

2. Risk för social marginalisering i stan. Stadsregionerna omfattar Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Örebro och Västerås med flera och är med sina 123 000 invånare i genomsnitt, de befolkningstätaste och mest expansiva delarna i landet. Affärsmöjligheterna och affärstjänsterna är goda, men inte tillgängliga för alla. I de stora urbana områdena har även en underklass uppstått, som har en otrygg situation på arbetsmarknaden. I denna grupp finns 43 kommuner.

3. Sveriges stabila mitt. Omfattar stora delar av Sverige med cirka 40 procent av alla 290 kommuner och cirka 20 procent av befolkningen. Åldrande och utvandring är de största utmaningarna och många unga och kvalificerade personer lämnar området för att söka jobb i städerna, och hamnar ofta i rika pendlingsområden i en senare fas i livet. Här återfinns 121 av landets kommuner.

4. Periferin. Kännetecknas av en åldrande och minskande befolkning, utflyttning, begränsade jobbmöjligheter och ansträngda kommunala budgetar som inte alltid räcker till för att finansiera de behov som finns. Hit räknas 82 av landets kommuner.

Rapportförfattarna har jämfört ett flertal indikatorer mellan kommunerna såsom: sysselsättningsgrad, demografisk försörjningskvot, risken att drabbas av fattigdom och högkvalificerad arbetskraft.

Källa: ”Ett ojämlikt Sverige: Regionala socioekonomiska skillnader i Sverige”, Arena idé


Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.